Jag minns så väl den dagen du föddes, du och dina syskon. Det var full snöstorm ute och din mamma Carma var väldigt cool i valplådan. Hon hade minsann ingen brådska med valpningen. Två av dina systrar var redan födda men du tog tid på dig. Så pass att vi startade bilen och började köra mot djursjukhuset.

Så föddes du. Mitt i snöstormen, en äkta ölandsfåk. Vi hade hunnit strax söder om Borgehage och du kom ut, rakt i min hand. Det var bara att köra hemåt igen! Den där känslan att ”henne ska jag ha”…

Idag skulle du fyllt 15 år! Hade verkligen längtat efter denna dag, skulle firat min gamla, stora, fina älskling. Livet ville annorlunda…

I lördags kväll fick du somna in. Din kropp ville inte mer. Du ville inte se på mig, men du ville vara nära. Du liksom berättade för mig att det var dags att gå nu. Du lade dig bredvid mig och jag ringde till veterinären. Det där fruktade samtalet som man inte vill ringa men som man har skyldighet att göra…

Hos veterinären låg du ner, med huvudet i min hand. Du suckade tungt. Du viftade på svansen och slog till två gånger med dina framben. Så där som du alltid gjorde med dina lekinviter till mig, som ett trumslag. När du tog ditt sista andetag formade du munnen för ett tyst voff-voff. Precis som du alltid gjorde när jag kom hem och du mötte mig vid dörren… och så var du borta… Jag sa till dig att du vet att jag älskar dig, att vi ses en annan dag… Jag kramade om dig länge, en allra sista gång. Ville inte lämna dig. Till slut gick jag.

Vårt liv tillsammans var som en spännande bok, fylld med passion, resor, jakter och roliga berättelser. Boken hade flera kapitel och det var den finaste födelsedagspresenten jag någonsin fått. Vi började första kapitlet i yr snöstorm och avslutade boken tillsammans i en solnedgång som var så vacker. Om det inte hade varit för att historian tog slut där. En era tog slut och det finns ingen fortsättning. Författaren tänker sig nog ingen fortsättning. Vi satte punkt tillsammans, du och jag Pimm…

Pimm, du var mitt allt – du var min värld. Du var min – jag var din. Du gav allt för mig – jag gav dig allt.
Världen har förlorat en glad clown – jag har förlorat min bästa vän.

Pimm – inget blir sig mera likt. Det är tomt och tyst här hemma… Min ständiga följeslagare och vän är inte här. Inte fysiskt. Tårarna rinner, trots att jag vet att du är på en annan plats nu; fasaner och harar överallt, massor av mat och goda köttben, gamla goda vänner och mysiga soffor att ligga i… Jag får försöka klara mig utan dig nu, men det kommer att bli svårt ett tag. De säger att tiden läker alla sår, men hur lagar man ett trasigt hjärta?

Älskade Pimm…